Av professor David J. Engelsma
Förord
Det är the Protestant Reformed Church of South Holland, Illinois berömdansvärda tradition att årligen högtidlighålla Kristus reformation av Hans kyrka under det 16e århundradet genom ett passande tal i slutet av oktober, tiden för Martin Luthers ställningstagande för att strida för nådens evangelium genom att framföra sina 95 teser. Tillsammans med alla sunt sinnade protestanter ser vi tillbaka till reformationen som Kristus befriande av oss och våra barn från värsta sortens slaveri – kätteriets andliga slaveri och som historisk källa den mest värdefulla friheten som finns – sanningens och evangeliets frihet.
Den här pamfletten var ursprungligen ett sådant reformationsdagsanförande, vilket levererades 1972 och publicerades i pamflettform kort tid därefter. När nu en andra upplaga behövs har den ursprungliga pamfletten blivit betydligt rättad, uppdaterad och reviderad. Denna revision – i praktiken en ny pamflett – erbjuds nu den intresserade allmänheten.
Vi lever i mörka dagar för protestantismen. Den som älskar det Sion Gud återställde under reformationen gråter över hennes otro, hennes skam, hennes fattigdom och hennes misär under slutet av det 20 århundradet. Han påminns om profetens klagosång, “Ack, guldet har svartnat” (Klag. 4:1) och av apostelns uttalande “Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd …” (Gal. 1:6).
Men det är inte hopplösa dagar! För “Guds Son, från världens begynnelse tills dess slut samlar, försvarar och bevarar… en Kyrka vald till evigt liv …” (Heidelberg Catechism, A. 54). I denna övertygelse fortsätter vi beslutsamt och i glädje reformationens arbete, “att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud. 3).
The Evangelium Committee
Protestant Reformed Church
1777 E. Richton Rd.
Crete, IL 60417, USA
Church Phone: (708) 672-4600
I nytryck: 1988, 199, 1992, 1995, 1998, 2004
Inledning
Att jämföra reformationens protestantiska kyrka och den protestantiska kyrkan vid det tjugonde århundradets slut behöver inte nödvändigtvis vara en ren akademisk övning. Ämnet ställer varje bekännande protestant med kallelsen att överväga om hans kyrka är trogen sitt ursprung. Om hon så inte är, så måste han arbeta för hennes reformation. Om detta misslyckas på grund av kyrkans förhärdelse, så måste han gå med i en kyrka som är trogen protestantismens ståndpunkter, och därmed Herren Kristus.
Som en av reformationens bekännelser uttrycker det, “det är alla troendes plikt att, enligt Guds Ord… att ansluta sig till detta samfund, var Gud än grundlagt det.” Alla som inte gör så “handlar rakt emot Guds stadga.” Detta innebär att att de drar sig undan från en kyrka som “tillskriver mer makt och auktoritet till sig själv och sin stadga än till Guds Ord och som inte vill underordna sig Kristi ok” (Belgiska bekännelsen 28-29). För vissa innebär en jämförelse mellan reformationens kyrka och kyrkan av idag en smärtsam upplevelse, som leder till radikalt handlande.
När vi gör jämförelsen så är det nyttigt att komma ihåg ett par saker. För det första, vi jämför vad vi kan kalla “den protestantiska kyrkovärlden” vid det tjugonde århundradets slut med kyrkan som skapats av det sextonde århundradets reformation. Även om den kyrkan snart delade sig i två kyrkor, den Lutheranska och den Reformerta, så fanns det en grundläggande enighet inom den tidiga protestantismen, så att man kan tala om en “reformationens kyrka.”
För det andra, det är underförstått att reformationens kyrka var Jesu Kristi kyrka, den ena, katolska kyrkan, som grundlagts av Gud i världen. Hon bevisade det genom att hålla sig till Guds Ord. Hon var inte felfri. Hon hade ännu inte mognat i Kristus. Men hon var Kristi sanna kyrka, “skön som den vita månen, fullkomlig som den heta solen, skrämmande som stjärnornas här” (Höga V. 6:10). Hon kan och böra vara den norm som dagens protestantism mäts mot.
För det tredje, en jämförelse som den här innebär en risk att en orättvis generalisering uppstår. Vilken storhet “protestantismen idag” är! Vilken förbryllande samling samfund! Vilken förvirrande mångfald! Ett fel som man särskilt måste akta sig för är “Elia-felet:” I en tid av dyrkande av avgudabilder, i ett frånfallet Israel, så gav profeten upp hoppet om Guds Kyrka, han antog att han var den ende överlevaren av folk som dyrkade Gud i ande och sanning, “Jag är ensam kvar” (1 Kung. 19:14). Jehova tog Elia ur den här villfarelsen”men jag skall lämna kvar sju tusen i Israel …” (v. 18). Fördömelsen av dagens protestantism, våldsam, som den må vara, måste erkänna att Gud bevarar Sin (protestantiska) kyrka idag och att det, även inom samfund som faller bort från Guds Ord, det finns trogna individer, trogna pastorer och äldre och även trogna församlingar.
För det fjärde är vår kritik av protestantismen som den uppträder i dagens kyrkor inte bara en ren och skär parti-strid, inte heller är den att tillskriva en snäv partianda. Vi älskar Kristi kyrka. Vi älskar henne i Gamla Testamentets omogenhet; i hennes Nytestamentliga mogenhet; i hennes älskvärdhet under tiden som följde apostlarna – skönheten i rätt lära, i martyrskapet och i kärleken; i hennes smärta under medeltiden, när djävulen och onda män förförde henne att bli en hora; i hennes reformatoriska renhet och skönhet; och i alla hennes uttryck idag. Det är för kärleken till kyrkan, utvald och värdefull, som tvingar oss att göra jämförelsen som så fördömer dagens protestantiska kyrkor.
Enligt Vilken Norm?
Protestantismens andliga tillstånd är idag beklagansvärt. Man kan inte i henne se att hon är reformationens dotters kyrka. Protestantismen liknar idag väldigt mycket den för-reformatoriska kyrkan. Dess misär förvärras av faktumet att den, likt kyrkan i Laodikeia i Uppenbarelseboken 3, antager att den är “rik, har vunnit rikedom och saknar ingenting.” Dagens protestantiska kyrkas ondska är att de predikar och tror på ett annat Evangelium än reformationens kyrka. De protestantiska kyrkorna vägs och finnes bristfällig, framförallt, i förhållande till deras Evangelium, deras lära. Detta är dödligt, för en kyrkas Evangelium är det viktigaste den har. Det är Evangelium som gör en kyrka till Jesu Kristi kyrka. I sitt verk “Angående predikanterna,” skrev Martin Luther,
Jag anser den offentliga predikan av Ordet, genom vilka Guds mysterier tillkännagörs, vara kyrkans högsta och viktigaste uppdrag, på vilka kyrkans hela makt vilar, eftersom kyrkan inte är någonting utan Ordet och allt i den existerar enbart på grund av ordet.
Med denna måttstock så är det bästa som kan sägas om protestantismen av idag att den är ingenting.
Reformationen var en återställning av den rena predikan av Evangelium. Denna enorma kyrkoreformerande och världsomskakande händelse var grundad på läran. Det var reformatorernas avsikt, såväl som den Helige Andes avsikt, att göra sig av med det andra Evangelium (det vill säga inget Evangelium) och återställa det Guds Evangelium uppenbarat i Skriften. Även om det fanns avskyvärda sedvänjor inom den för-reformatoriska kyrkan, så var de inte reformationens orsak. Reformationens anledning var inte påvedömet, oavsett hur obiblisk och tyrannisk den institutionen är. Luther sa mer än en gång att han hade kunnat leva med påven om påven predikat Evangelium.
Inte heller var kyrkans ledares skandalösa omoraliska beteende, från de giriga, horkrängande, humanistiska, politiska påvar och kardinaler, till de lägre prästerna som levde med älskarinnor. I sitt “Svar till brevet från kardinal Sadolet” förklarar Jean Calvin varför reformationen ägde rum:
(Det finns) många exempel på grymhet, girighet, omåttlighet, arrogans, oförskämdhet, lust och alla sorters ondska, som kommer till dagers hos män av din orden, men inga av dessa skulle ha fört oss till det försök vi gjorde under en mycket starkare nödvändighet.
Vilken var denna “mycket starkare nödvändighet”? Calvin fortsatte, “Den nödvändigheten var att den gudomliga sanningens ljus släckts, Guds ord hade begravits …”
Redan i början, år 1517 antydde Luther i sina 95 teser vad reformationen siktade efter när han, i sin 62a tes skrev, “Kyrkans skatt är det heliga Evangelium av Guds ära och nåd.”
Reformationens Evangelium
Vi måste därför, i korthet definiera vad “det heliga Evangelium” var i motsats till det “andra evangelium” som förstörde kyrkan. Det Evangelium som återställts av reformationen är den goda nyheten om frälsningen genom nåd allena, åt Guds ära allena. Detta Evangelium, sammanfattat i episteln åt romarna, förkunnar att alla människors olycka är att han är en syndare, helt och hållet fördärvad och utsatt för en kränkt Guds vrede (Rom. 3:9ff.). Människans olycka är inte de olika jordiska olyckorna som alltid förpestat för människan – fattigdom, förtryck, krig, sjukdom och död, som en naturlig plåga, utan hans synd, mer specifikt hans skyldighet inför en rättvis Guds domslut. Hans stora behov är förlåtelse av hans synder och en rättfärdighet som står fram i Guds domslut. Denna förlåtelse och rättfärdighet finns i Jesus Kristus (Rom. 10:3-4). Den blir vår genom tro på Jesus. När vi tror på Honom, räknar Gud Jesus rättfärdighet som vår. Vår rättfärdighet inför Gud ligger inte i någonting vi har gjort, eller i vad vi är, utan bara i vad Jesus gjort för oss och vad Han är för oss. Kristi folk rättfärdiggörs genom tro allena (Rom. 3:20ff.). Denna rättfärdiggörande tro är inte grunden för Guds förlåtande av syndaren; den är inte en gärning av syndaren för att förtjäna rättfärdighet; den är inte det villkor som människor måste uppfylla för att bli frälst. Men den är medlet med hjälp av vilket Gud tillskriver Kristi rättfärdighet åt den skyldige syndaren och medlet med vilket han omfamnar Kristus, hans rättfärdighet. Faktum är att tron själv är Guds nåderika gåva åt människan som får den: “… så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord” (Rom. 10:17).
Dessa stycken visar på den livsviktiga rollen predikan har i Guds stora verk i att rättfärdiggöra Hans folk. Det är genom predikan som den Helige Ande verkar inom människor som har tro och som litar på Jesus Kristus, Frälsaren, däribland botgöringen som gör dem nödlidande. Det är också i predikan som Gud framställer Jesus Kristus åt människan som trons föremål (Rom. 1:1ff.). Sen är det genom Evangeliums predikan som Gud yttrar sitt gudomliga utlåtande i den troendes medvetenhet för att frikänna honom: “… därav min iver att förkunna Evangeliet också för er i Rom. Jag skäms inte för Evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst, men också greken. I Evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron” (Rom. 1:15-17). Det var inte en av reformationens minsta anklagelser mot den för-reformatoriska kyrkan, att den inte predikade. Kyrkan gjorde många saker – byggde katedraler, reste på pilgrimsfärder, blandade sig i politiken och fascinerade folket med festtåg och liturgi; men den predikade inte.
Om förlåtelsens medel som utgör Evangeliets hjärta är predikan, så är den enda grunden för förlåtelse Jesus Kristus gottgörelse och försoning. I Hans livslånga passion, men särskilt i Hans död på korset, betalade Jesus fullt ut för Hans folk och fullgjorde all rättfärdighet. Reformationen förkunnade Kristi kors som försoning från synden – effektiv, företrädande, blodig, syndtäckande försoning. (Rom. 3:24ff.). På samma sätt som det förkunnade Jesus vara Guds eviga Son (Rom. 1:4), bevisade Jesus kroppsliga återuppståndelse från de döda att korset har blivit den verkliga förvärvan av rättfärdighet åt de de syndare för vilka Jesus utgavs: “(Han) blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25).
Källan och grunden för denna frälsning är Guds eviga, nåderika utkorelse (Rom. 9-11) I Kristus har Gud utvalt ett folk från alla nationer – Hans Kyrka. Hans utkorelses nåd visas tydligt fram i det faktum att Gud inte valde alla människor, utan gav vissa till fördärvet, enligt Hans egna goda vilja. Frälsning är helt och uttryckligen av nåden.
Livet för den som tror på Evangeliet är ett liv i frihet – frihet att tjäna Gud och ens näste i tacksamhet (Rom. 12-15).
Roms “Evangelium”
I motsats till detta Evangelium stod Roms “andra evangelium”. Detta gick ut på att syndaren måste frälsa sig själv genom sina egna verk. Denna läras vulgäraste uttryck, gentemot vilka Luther förklarade krig 1517 med sina 95 Teser, var avlat: att sälja syndernas förlåtelse för pengar. Men det grundläggande felet var Roms officiella lära att människor kan, och måste, förtjäna rättfärdighet inför Gud genom goda gärningar. En människas rättfärdighet inför Gud bestod delvis i Kristi gärningar och delvis av hans egna gärningar. Rättfärdiggörelse ägde rum genom tro och gärningar. Vad som gjorde det möjligt för en syndare att uppnå eller förtjäna frälsning var, enligt Rom, hans innehav av “den fria viljan.” Även om den är fallen är inte mänskligheten rakt igenom fördärvad; alla människor har kvar möjligheten att välja Gud och det goda och att samverka med nåden, när nåden erbjuds i sakramenten och i Ordet. Om en troende bara utnyttjar sin “fria vilja” på ett korrekt vis, kommer Gud att belöna honom med sin nåd. Genom sin egen vilja och genom nåden han mottagit utför människan goda gärningar. Tack vare dessa gärningar såväl som genom Kristi gärningar, förlåter Gud syndarens överträdelser och ger honom den frälsning han delvis förtjänat. “Fri vilja” var centralt för det “andra evangeliet.” På den berodde all frälsning. Till och med Guds utkorelse av människor till frälsning i evigheten (vilket den för-reformatoriska kyrkan lärde!) ägde rum genom Guds förutseende av vilka människor som skulle tro och vem som inte skulle tro.
Livet för den som trodde detta “evangelium” var ett liv i träldom – en träldom i fruktan att han inte hade gjort nog för att blidka Gud och träldomen av en tjänst åt Gud (ofta krävande, mödosam tjänst) från en slavs motiv.
Denna lära, detta “evangelium” fördömde reformationen som ett “annat evangelium”, enligt Galaterbrevet 1:6-9: “Men om någon, vore det jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag förkunnat för er – förbannelse över honom.” Det var inte bara en falsk presentation av Evangelium; det var kätteri – Kristusförnekande, Gudsförnedrande, Kyrkoförstörande, tröststjälande kätteri. Galaterbrevet 5:2 bevisar att reformationen hade rätt i denna anklagelse: “Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus.”, det vill säga, “om ni lägger något människoverk som del av er rättfärdighet och som orsak till frälsning, då förstör ni Evangelium helt och hållet och vem som än litar på denna gärning, utöver Kristus, kommer att bli för evigt fördömd.”
Protestantismens Skick
Hur förhåller sig den protestantiska kyrkan av i dag jämfört med reformationskyrkan när det gäller Evangelium? Det är en bra fråga, eftersom nådens Evangelium, återupprättat av reformationen är en oföränderlig sanning, varje tidsålders goda nyheter. Det är särskilt dåraktigt och arrogant att, som vissa anser idag, att vi “moderna människor” behöver ett nytt Evangelium. Men det är det samma som att insistera på, och skapa, en ny Kristus och en ny frälsning. Så frågan är rätt ställd: Vart står protestantismen i förhållande av Evangelium förkunnat av reformationens kyrka?
Den Romersk-Katolska Kyrkan är idag den samma som under reformationens tid. På det väsentliga området Evangelium har inte Rom förändrats; inte heller påstår hon att hon förändrats. Trentkatekesen, vilken fördömer totalt fördärv, förnekelsen av den fria viljan, rättfärdiggörelse av tron allena, läran om Kristus enda och unika offer och predestinationen; den fördömer dem som lär ut och tror på dessa sanningar; den välsignar till och med utövandet av avlater, allt detta står idag som Roms officiella lära. Andra Vatikankonciliet (1962-1965) godkände med eftertryck varje romersk doktrin som ifrågasatts av reformationen. En av Roms egna, prästen och författaren, Malachi Martin, förkunnar som lögn, den orealistiska protestantiska uppfattningen att det Romersk-Katolska Ekumeniska Rådet, Vatikan II, genomförde grundläggande förändringar i den Romersk-Katolska Kyrkan. I sin bok, The Jesuits, publicerad 1987, skriver Martin:
… Vatikan IIs inställning, ansträngning och budskap var enkelt. De uttryckte ett försök från den Romersk-Katolska Kyrkan att framlägga sina uråldriga doktriner och moraliska åskådning på ett nytt sätt som skulle vara förståeligt för moderna män och kvinnors sinne. Kyrkan ändrade inga doktriner. Den förändrade inga av dess hierarkiskt ordnade biskopar och Påve. Den övergav inte en enda av sina eviga morallagar. Den bekräftade dem alla (sid 477).
Rom är en falsk kyrka som förkunnar ett annat Evangelium.
Men hur står det till med protestantismen, reformationens arvtagare?
Vid ett tidigt tillfälle i dess historia förvirrade sig den Lutheranska Kyrkan från sanningen och blev en bitter fiende till den reformerta Kyrkan när det gäller läran om frälsning genom enastående nåd – samma lära som var reformationens huvudsakliga budskap och som Luther så kraftfullt försvarade i Den trälbundna viljan. Strax efter Luthers död lärde Philipp Melanchthon, den ledande Lutherska teologen, i sitt populära teologiska verk, Loci Communes, att syndarens omvändelse görs tillsammans med tre samarbetande faktorer – Guds Ord, den Helige Ande och människans fria vilja. I deras bekännelse, Konkordieformeln (1576), ger den Lutheranska Kyrkan ett för syns skull försvar av läran om utkorelse, ett vittnesmål, till börja med svagt, de fullständigt förstör genom att föra fram idén att en allmän vilja finns hos Gud att frälsa syndare genom en direkt förnekelse av fördärvet. Hon inledde också ett ursinnigt angrepp mot den reformerta läran om predestination, genom, likt Rom alltid gjort, en karikatyr och fördömde den som “falsk, motbjudande och blasfemisk,” borttagande ur de gudfruktigas sinne all tröst.
Mycket av Lutheranismen av idag deltager i det stora avfall som drabbat protestantismen i allmänhet, förnekande sådana kardinalfrågor i läran som Skriftens ofelbara inspiration, skapelsen och Jesu jungfrufödsel. År 1963 möttes den internationella Lutheranismen i Finland för att formulera ett uttalande om rättfärdiggörelsens viktiga sanning. Konferensen misslyckades, för de Lutherska Kyrkorna var oförmögna att enas kring den lärosats som Luther kallat “artikeln om en stående eller fallande kyrka.” Luthers rädsla att kyrkan inte skulle klara att behålla den sanning som är Evangeliums hörnsten har besannats i mycket hos den kyrka som bär hans namn. I ljuset av denna utveckling är det inte förvånansvärt att Luterska Kyrkor för närvarande är inbegripna i ekumeniska diskussioner med Rom och att både den sekulära och den religiösa pressen rapporterar att överenskommelser har nåtts i alla viktiga frågor, däribland sakramenten, och enbart frågan om påvedömet är kvar att lösa.
Den anglikanska kyrkan utnämner en biskop, biskopen av Durham, som öppet förnekar Jesus Kristus jungfrufödsel och därmed Hans Gudomlighet och som förlöjligar Herrens återuppståndelse som “ett trolleritrick med ben.” Antikrist sitter i Guds tempel, i motstånd mot och upphöjer sig över allt som är av Gud eller som tillbes (II Thess. 2:4).
Och när det kommer till de största “vanliga” protestantiska Kyrkorna i USA, är deras avfall från den tro som en gång predikades för de heliga skrämmande. De har helt och hållet övergivit Evangelium. Människans olycka är inte längre synd, utan fattigdom och fysiskt förtryck. Fienden är inte längre helvetets djävul, utan västvärldens kapitalism (aldrig Sovjetunionens kommunism), Sydafrikas (apartheid) regering och manschauvinismen. Återlösningen går inte längre genom Jesus blod, utan genom social aktion, däribland våldsam, revolutionär aktion som spiller “förtryckarnas” blod. Guds folk är inte längre fattiga i anden, utan materiellt och politiskt fattiga. Frälsningen är inte längre Guds frid, utan jordisk frid.
Eländiga exemplar är the Presbyterian Church in the U.S.A. och the United Church of Christ.
Den presbyterianska Kyrkan, andlig arvtagare till John Knox, Westminstersamlingen, Hodgesarna och Thornwell, har öppet lagt Westminsterbekännelsen på hyllan och ersatt den med den humanistiska Confession of 1967. Inget mer behöver sägas.
The United Church of Christ, en nyligen utförd förening av Congregational Church (arvtagare till puritanerna och pilgrimerna) och the Evangelical and Reformed Churches, är öppna med sin fanflykt från reformationen. År 1966 skrev en av dess ledande teologer, Douglas Horton en broschyr med titeln “The United Church of Christ”i vilken han presenterade sitt samfund inför världen med orden: “… bandet som knyter United Churchmen till (Romerska) katoliker är grundläggande och skillnaderna dem i mellan är till stor del av olycka.”
Igen:
I historiens förlopp har teologiska frågor som en gång delade Kyrkan ofta förbleknat till intet eller till och med förvandlats till band av överenskommelse. För protestanterna under det 16e århundradet var, till exempel, läran om rättfärdiggörelse genom tron av högsta vikt, så var också frågan om Bibelns auktoritet. Men idag, då många katoliker och protestantiska teologer kommer överens i dessa frågor, så, upplever United Churchmen, att morgondagen kan visa oss att de olikheter som råder i teologiskt tänkande idag är i det stora hela av andrahands vikt och lätta att lösa.
Och angående reformationen: “… många av de stora skillnader inom kristenheten var inte resultat av motsatta teologier, utan av dåliga mänskliga förhållanden … det är uppenbart upp till oss … att byta dåliga mänskliga förhållanden till goda.”
The United Church of Christ erkänner själva att de sålt sin reformatoriska födslorätt genom uttalad hänvisning till både reformationens formella och materiella principer, Skriftens enarådande auktoritet och rättfärdiggörelse genom tron allena. Den står nu redo för enhet med Rom, med vilken de kungör sig i allt viktigt vara ett.
Om vi ser till de reformerta Kyrkorna, Jean Calvins arvtagare, efter en klar, högljudd, säregen och orädd stöt från basun mot all denna orättfärdiga flykt, så blir vi bittert besvikna. Även de har lagt bort fanan och blivit förrädare. Även för dem är det sant, som Psalm 74 låter, “I dina gårdar reses fiendens fana högt och otrogna händer har med yxa och eld lagt ditt tempel öde.” “Yxan och elden” är högre, kritisk lärdom, universalism och ren anpassning till världen. Där var vi förväntar oss att finna ett oförskräckt försvar av en ofelbar, myndig Bibel, finner vi i stället bekännelsen av Skriftens felbarhet, förnekelsen av historisk sanning i 1 Mos. 1-11; och hävdandet att mycket av Nya Testamentet utgörs av människor felbara ord (rörande jordbävningen vid Jesus återuppståndelse, om mannens överhuvud, om utestängningen av kvinnor från prästämbetet och i många andra frågor) snarare än Guds Ord. Var vi förväntar oss att möta budskapet om frälsning genom fri, enarådande särskild nåd att höras, vilket dessa kyrkors trosbekännelse, Dordts Kanon, föreligger i stället ett framfusigt förnekande av predestinationen, begränsad försoning och fullständigt fördärv eller en fullständig tystnad rörande dessa läror om nåden. Varvid vi förväntar oss att mötas av ett högt kall till helighet, i lydnad av Guds lag, hör vi i stället från de degenererade sönerna till helighetens teolog”, Jean Calvin, en acceptans av homosexualitet. I den ökända “Rapporten från de Reformerta Kyrkornas Allmänna Synods Kommission om Kyrka och Teologi i Nederländerna, Bentheim 1981” talar dessa kyrkor om “många ärliga homofiler.” De fastslår,
Det kommer att finnas … homofila kristna som – genom många strider som bön – genom en växande vänskap finner en genuin vän, manlig eller kvinnlig, med vilken de är redo och villiga att dela livets glädjeämnen och sorger. Bara detta intima förhållande kan skapa en atmosfär av förtroende i vilken människor kan ge sig själv åt andra. De kommer också att känna sig tvingade att blanda in Gud i deras förhållanden.
Kyrkan får inte fördöma ett sådant förhållande. I stället skall vi “acceptera varandra i en pågående process av förståelse och reflektion.” Var vi förväntar oss att möta avståndstgande från otro och avgudadyrkan, i ett troget upprätthållande av äktenskapsförbundet mellan Kyrkans enda Herre och Älskare, Jesus, möter vi i stället reformerta kyrkor i sängs med avfällingarna i Kyrkornas Nationella och Världs Råd, eller lustande efter ett sådant köttsligt förbund och skamligen betraktande självaste Rom. De sänder verkligen ut signaler om att de, likt Världsrådets kyrkor, att de nu strävar efter världsreligionerna och deras gudar.
Den protestantiska kyrkovärlden innehåller också kyrkor som kallar sig själva “evangelikala.” De har inte varit rädda för att bråka med Rom eller grilla “liberalerna”. Likt deras namn indikerar anser de sig stolt förkunna Evangelium. Icke desto mindre har en stor del av “evangelikal protestantism”, även om de predikar om synd, Jesus, blodet om himlen, förvrängt Evangelium. Dess fel är deras lögn om “den fria viljan.” De anser att varje människa i sig själv har den andliga förmågan att välja Kristus, att öpnna sitt hjärta för Gud och att mottaga den erbjudna frälsningen. De håller som sant att hela frälsningen, från utkorelse till härligheten, vilar helt och hållet på människans vilja. Deras aktade representant är Billy Graham.
Detta evangelium är ett annat Evangelium än reformationens; och det är ett annat evangelium än Skriftens Evangelium av nåd. Det är inte ett dugg bättre än Roms evangelium. Det finns, faktiskt, många evangelikala som fasthåller ett beroende av frälsningen på människan som skulle ha varit pinsam för 16e århundradets Rom och som skulle gett den gamle gatuförsäljaren av frälsning, Tetzel, tvekan. Rom lär att frälsningen är av människans strävanden, det vill säga, handling: “evangelikal protestantism” lär oss att den är av människans vilja; båda är lika mycket motståndare till Evangelii lära att frälsningen är av Gud som uppvisar nåd, som Paulus slog fast i Romarbrevet 9:16. Aposteln nämnde “strävan” här, eftersom den Helige Ande skulle se Rom komma; Han nämnde “vilja,” eftersom Anden såg de “evangelikala protestanterna” vara på gång.
Att läran om den fria viljan är ett “annat evangelium” i Galaterbrevet 1:6ff, var Augustinus uppfattning (se hans “Anti-Pelagian Writings” i The Nicene and Post-Nicene Fathers, vol. 5 [Eerdmans, 1956]). Det var uppfattningen både hos Luther, som i sin Den trälbundna viljan, förklarade att frågan om viljans trälbundenhet eller frihet hos naturmänniskan vara reformationens mest grundläggande fråga, och hos Calvin, som i kapitel 2-5 i andra boken i hans Institutes vederlägger dem som lär ut den fria viljan, beskrivande dem som “den gudomliga nådens fiender” och deras ansträngningar rörande den fria viljan som ett uppresande av “deras den fria viljans staty”, det vill säga avgudadyrkan. De reformerta Kyrkorna fördömde öppet den fria viljan som ett kätteri under Dordtsynoden (1618-1619), i Dordts kanon och presbyterianerna gjorde så genom implikation när de, i Westminsterbekännelsen, bekände viljans trälbundenhet att vara Evangelii sanning (kapitel 9). Genom att ta till sig den fria viljan har “evangelikal protestantism” vänt tillbaka till den spya som Kristus räddade Sin kyrka från genom reformationen.
Likgil Tighet I Läran
Ännu ett, besläktat kännetecken hos protestantismen av idag, av vilket det skulle gå dåligt för den i jämförelsen med reformationskyrkan är protestantismens likgiltighet inför sanningen. Det finns fortfarande en del, kanske en del, som känner till sanningen. De vet vad reformationen stod för. De vet att protestantiska kyrkor har förlorat, eller håller på att förlora, sin läras arv. Men detta oroar inte dem och för dem ännu mindre till någon handling. Detta är en synd, inte bara av ledarna, utan också av folket. Folket kommer inte att tåla sund lära; folket gör motstånd mot utläggning, predikan av läran; folket skriker efter underhållning i Gudstjänsterna, i stället för undervisning; folket tillåter avvikelser från Skriften och tillåter ulvarna skall härja bland Kristi fårahjord, betraktande hur deras egna barn, flockens lamm, förstörs (II Tim. 4:1ff; Apg. 20:28ff.). Jeremia 5:30-31 uppfylls: “Fasansfulla och skrämmande ting sker i landet. Profeterna profeterar lögner och prästerna styr efter deras råd. Och så vill mitt folk ha det. Men vad vad skall ni göra när det blir slut på detta?”
Det finns flera uttryck för dagens protestantisms likgiltighet inför sanningen som står ut. En är den ekumeniska rörelsen – försöket att förena kyrkorna. Medan biblisk ekumeni finner enhet i och grundar sammanslagning på, enhet i läran, en enhet som uttrycks i bekännelsen, så är enheten mellan Världsrådet, COCU och protestantiska kyrkor som vänder sig till Rom genomförd med likgiltighet inför skillnader i läran och på sanningens bekostnad. Likgiltighet inför sanningen är den olja som får den moderna ekumenins stora maskineri att fungera.
Ett annat uttryck för likgiltighet gentemot sanningen kommer fram inom “evangelikal protestantism” i deras beredskap att gå med i och samarbeta med kyrkor och grupper som innehar lära som skiljer sig kraftigt från den lära som förts fram av reformationens kyrka och som varierar kraftigt mellan själva dessa kyrkor och grupper, i evangeliseringens sak. Ett påfallande uttryck för detta var det försök till ekumeni i evangelismen för ett par år sedan, känt som Key 73. Dess mål var “att resa en övervälvande Kristen baldakin i Nordamerika, under vilken alla samfund, församlingar och Kristna grupper kan koncentrera sig på evangelism under 1973.” Den förde samman grupper som Campus Crusade, helt och hållet “fri-viljist” i teologi och praktik, och Frälsningsarmén och sådana kyrkor som American Baptist, the Christian Church, the Brethren in Christ, the United Methodist, den anglikanska, the Church of the Nazarene, the African Methodist Episcopal, the Reformed Church in America och den Romersk-Katolska. Oavsett vad resultatet för evanglisering i Nordamerika må ha blivit, så förenades många kyrkor och grupper i att utföra det grundläggande uppdraget inom Kristi Kyrka, nämligen att predika evangelium, i hel ignorans rörande lärans sundhet och överenskommelse i läran. Denna anda, länge drivkraften i Kyrkornas Världsråds “liberala” kyrkor genomsyrar nu de “evangelikala” kyrkorna. Den ignorerar det faktum att det huvudsakliga kravet för evangelisering är budskapet, läran, som skall föras ut; den vägrar att fråga någon kyrka eller grupp, om de håller sig till Evangeliets sanning; är döv för profetens varning att två kan inte gå tillsammans, om de inte är överens; och underlåter att ta notis om att om kyrkor kan, för tillfället, samarbeta i att predika evangelium, så kan de också förenas institutionellt. Särskilt olycksbådande är det som uttrycks i den officiella litteraturen från “Congress 88: A National festival of Evangelism” (planerad för Chicago i Augusti 1988; med syftet att evangelisera de icke-kyrkliga i Amerika; och som i styrelsen förenar the Christian Reformed Church och the Reformed Church in America med sådana kyrkor som Presbyterian Church in the USA, the United Methodist, the Mennonite, the Christian Churches, the Church of God (Anderson), the Progressive National Baptist Church och Frälsningsarmén):
… tusentals katoliker och protestanter…har i tysthet kämpat för att omintetgöra den skandal av kristen oenighet som har ryckt i tu Kristi sömlösa mantel…Låt oss förenas i Chicago, dela idéer och resurser och hjälpas åt att utföra vår Herres största uppdrag och hans bön för en förenad kyrka (min kursiv).
Ännu ett uttryck för likgiltighet inför sanningen är den mäktiga rörelse inom dagens protestantism som upphöjer den Helige Andes arbete och kyrkomedlemmens religiösa känsla på bekostnad av solid, förklarande biblisk predikan, sund lära och tro på sanningen. Denna rörelse förstör protestantismen idag. Den tar sig flera former, alla livsfarliga.
En form är “den glada kyrkan,” var frälsning handlar om att känna sig nöjd med sig själv; en välsignad församling är en där folk ler och skakar händer med sin nästa; och Kristi ambassadör är en man som ger ett glatt “god morgon” till flocken och som får åhörarna att lämna gudstjänsten med innehållslösa, positiva tankar.
En annan är läran som uttryckligen nedvärderar lära och teologisk ortodoxi, till förmån för den Helige Andes mystiska verkan och upplevelsen av denna verkan. Den kinesiske läraren, Watchman Nee är en inflytelserik månglare av denna obibliska och farliga filosofi. I sin bok, The Release of the Spirit, skriver Nee:
[När en broder har blivit tuktad av Anden] genom att lyssna på ett budskap, så skall han använda sin ande till att kontakta predikantens ande, i stället för att fokusera på uttal av ord eller lärans utläggning … Och det är ytterligare sant att närhelst Guds Ande rör en broder, kommer han aldrig mer att döma andra på grundval av lära, ord eller vältalighet … när det blir utflöde av Hans Ande kommer vi att förlora den teologi vi lärt oss. Allt vi vet är att Anden har kommit. I stället för bara kunskap har vi ett “inre ljus” (sid 87-88).
Nee talar om “två väldigt olika former för hjälp inför oss. Först och främst ‘finns det en väg som verkar vara rätt,’ genom vilken hjälp mottages utifrån – genom sinnet – av lära och dess utläggning. Många kan även uttrycka att de blivit grundligt hjälpta genom denna väg. Men den är dock en ‘hjälp’ så väldigt annorlunda den hjälp som Gud avser.” “Den hjälp som Gud avser” är naturligtvis, “sättet en ande rör vid en ande … innan vi hittat denna väg har vi inte hittat sann kristendom” (sid. 89). Detta är värsta sortens mysticism. För en kyrka eller för en individ är detta omfamnade av denna “ande” en dödskyss. För övrigt utsätter denna filosofin kyrka och individer för kultisk förslavande inför karismatiska ledare.
Ett tredje uttryck för likgiltighet inför sanningen som finner sitt uttryck i att framhäva den Helige Ande samtidigt som man nedvärderar sund lära är den karismatiska eller “ny-pingst”-rörelsen. (För en genomgripande analys av denna rörelse från den reformerta trons synvinkel, inbjudes härmed läsaren att läsa pamfletten“Try the Spirits: A Reformed Examination of Pentecostalism.” Den karismatiska rörelsen är i grund och botten ett angrepp på Guds Ord – på den Heliga Skrifts ena tillräcklighet och auktoritet; på den Heliga Skrifts innehåll, nämligen Jesus Kristus och Hans korsfästelse; och på det enda sättet att mottaga korsets frälsning, nämligen, att tro på sund lära när den predikas. Ny-pingst-rörelsen är ett uråldrigt fel i nya kläder; mysticism. Den är i grund och botten den samma mysticism som frestade och motsatte sig reformationen, så fort som den rörelsen trädde fram. Reformationen stred på två fronter, inte bara en. I lika stora drag så svår och så viktig som kampen mot romersk katolicism åt höger, var reformatorernas strid mot de “himmelska profeterna” åt vänster. Dessa var de radikaler som kritiserade reformationen för att den inte gick bortom läran till full gemenskap med den Helige Ande; som svärtade ner lära och predikan; som skröt om förmåga att utföra mirakel (vilket reformationen villigt erkände att det ej stod i dess makt); och som i praktfullhet hyllade Andens inneboende i sig själva så att det fick Luther att i munterhet säga att dessa reformationens fiender hade verkligen “svalt den Helige Ande, med fjädrar och allt.” Denna rörelse drog mängder bort från reformationens tro. Skillnaden mellan reformationens tro och dagens protestantism är att reformationens kyrka sade nej till denna mysticism, skarpt och villkorslöst, medan i stort sett varje protestantisk kyrka idag säger ja till den i den karismatiska rörelsen.
Tack vare sin sublima likgiltighet inför läran, det vill säga, sanningen är den karismatiska rörelsen i dag en av de mest mäktiga och effektiva krafterna i vår värld av i dag för föreningen av alla protestanter och för föreningen protestanter och romerska katoliker. Detta synliggjordes genom den Nordamerikanska kongressen om Helig Ande och världsevangelisering som möttes i New Orleans, sommaren 1987. Runt 40 samfund eller sammanslutningar var representerade i kongressen, vilken strävade efter att förena kyrkorna för att evangelisera världen. Av de 35000 deltagarna var 51% romerska katoliker (se Christianity Today [4 September, 1987], sid. 44ff.).
Medlemmar i protestantiska kyrkors ovilja att slåss för sanningen är också bevis för likgiltigheten inför sanningen. Det finns protestanter som inte bara känner till sanningen, utan som också omfamnar den personligt. De är väl medvetna om att deras kyrka smutsar ner sanningen eller överger den; och de är oroliga över det. Men de strider inte för tron, åtminstone inte med den nit som resulterar antingen i kyrkans reformation eller deras egen uteslutning. Uppenbarligen kan dessa folk leva med en lögn. De ursäktar sig på följande vis: “Oavsett dess otro, så är det här min kyrka och mina föräldrars och farföräldrars kyrka före mig. Jag älskar mina kyrka. Jag kan inte tänka mig att ställa till med bråk för henne och ännu mindre att lämna den.”
Sannerligen är kärlek till kyrkan och en önskan att det finns frid och endräkt i kyrkan, uttryckt i ens egen församling, goda och beundransvärda drag. Men att göra kärlek till kyrkan ett argument mot att i frimod kämpa för sanningen och ett argument för att stå ut med en lögn, inte bara för sig själv, utan också för ens familj, det är ett dåligt argument. Just detta argument var ett av Roms starkaste argument mot reformationen: “ni ställer till med schism i Moderkyrkan!” Vid riksdagen i Worms, 1521, då Luthers fiender, både kejserliga och kyrkliga, uppmanade honom att dra tillbaka sina böcker och ta tillbaka sina läror, varnade de honom “snällt och vänligt … att han skulle betänka den heliga katolska och apostoliska kyrkans enhet … att han inte skulle slita i tu vad han borde respektera, vörda och älska …” (se Oskar Thulin, A Life of Luther). Uppmaningen att behålla kyrkans endräkt var mäktig, inte bara för att Skriften betonar Kyrkans enhet, men också för att människor på 1500-talet bara kände till en institution och den hade vördats i århundraden. Reformationens svar var att “där Evangelium smutsas ner, där slutar Kyrkan att vara.” Calvin skrev, “Kristus ordnade det så i Sin Kyrka att om (den rena predikan av evangelium) tas bort, måste hela byggnaden falla” (Institutes 4.1.11). Åt dem som bad om tolerans för lärofel i Moderkyrkans namn, svarade Calvin,
Det föreligger någonting skenfagert i måttlighetens namn och tolerans är ett drag som har fagert utseende och som verkar vara värdig lovpris; men regeln som vi måste iakttaga vid alla faror är att att aldrig tålmodigt acceptera att Guds heliga namn skall bli angripet av gudlös hädelse-att Hans eviga sanning skulle tryckas under av djävulens lögner-att Kristus skulle förolämpas, Hans heliga mysterier nedsmutsade, olyckliga själar mördade grymt och Kyrkan lämnad att vrida sig ytterst under ett dödligt sårs effekt. Detta skulle inte vara saktmodighet, utan likgiltighet rörande saker till vilka alla andra borde framskjutas (The Necessity of Reforming the Church).
Protestanter, som accepterar falsk lära och som håller fast vi avfallna institutioner, förstår inte att deras förfäder riskerade allt – för läran. De förstår inte att män av kött och blod som de själva en gång satte allt på spel och riskerade att föra världen in i tumult – för läran. De förstår inte längre orden i Luthers mäktiga psalm, “Låt gods och släkt gå/Detta dödliga liv likaså” – för läran.
Allvaret i denna likgiltighet inför sanningen är att det är en likgiltighet inför Guds härlighet. Gud förhärligas i Evangelii sanning; och han vanhedras när människor ändrar Hans sanning till en lögn. Reformationens Kyrka brann av lust efter Guds härlighet. Var finns detta i dagens protestantism? Gud dömer detta ringaktande av Hans härlighet i Evangelium, liksom Han straffar dem som inte ärar Honom som Gud när Han uppenbarar Sig i skapelsen (Rom. 1:18ff.). För en brist på kärlek för sanningen blir män och kvinnor straffade i de sista av dagar av en stark vanföreställning från Gud Själv, då de skulle tro en lögn, “och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen …” (II Thess. 2:10-12).
Att Förkasta Ordet
Allt detta – övergivande av nådens Evangelium, anslutning till det andra evangelium, det av verk och fri vilja och likgiltighet inför sanningen – kan summeras som att förkasta Guds Ord. Det var den förreformatoriska kyrkans synd: hon förkastade Ordet genom att förneka enbart Skriftens auktoritet och hon förkastade Ordet genom att förneka Skriftens budskap – frälsningen genom nåd allena. Allt som är fel med den kyrkan kan härledas till denna ondska. Detta är dagens protestantisms ondska.
Det föreligger många fler bevis för protestantismens förkastelse av Ordet. Inte bara ifrågasätter den Skriftens auktoritet, den förmörkar också Skriftens klarhet. När I Mos:1-3 tolkas så att det inte längre är faktisk historia rakt på sak, utan att det är en religiös myt, så att de sex dagarna nu är miljarder år “i hans avbild” är nu “alla arter utvecklas till andra arter;” Adam är nu den främste apan och ätandet av den förbjudna frukten är nu den främste apans inneboende svaghet, från första början, säger så den “vanlige” troende “jag förstår inte Bibeln.” Den “vanlige” predikanten säger samma sak. Följden blir att man gör sig antingen av med Skriften eller att man överlämnar tolkningen av det till vetenskapsmannen och den professionelle teologen. På så vis träder ett nytt påvedöme fram, fast nu protestantiskt – den enda tolkaren av Bibeln att lita på. Det föreligger också en angrepp mot själva predikan. Cirkeln har slutits för protestantismen. Rom vidhöll, mot reformationen, vilket hon fortfarande vidhåller idag, att de troende måste lära sig genom bilder, statyer och tavlor, “böcker för lekmännen.” De ignorerar Svar 98 ur Heidelbergkatekesen, “Gud … vill att Hans folk lär sig, inte av stumma bilder, utan av livskraftig predikan av Hans Ord,” till och med dagens reformerta protestanter av idag vill idag ha bilder, skådespel, danser, dialoger, musikgrupper och liknande tokerier i predikans plats i gudstjänsten. Det finns också många protestanter som, nu för tiden, är överens med Rom att den huvudsakliga delen i gudstjänsten är liturgin och att Nattvarden, inte predikan, är det främsta nådemedlet. Ett annat bevis för att Guds Ord förkastas är spridandet av de opålitliga och även medvetet förfalskade versionerna av Bibeln, som till exempel den enormt populära The Living Bible. Gamla Rom höll tillbaka Skriften; nu begraver protestanterna Ordet med falska versioner. I slutändan finns det det ingen skillnad.
Konsekvenser
Att förkasta Guds Ord innebär alltid konsekvenser; och de protestantiska kyrkorna blir drabbade av dessa konsekvenser. Protestantismen är fredlös. Den saknar den välsignade försäkran om förlåtelse, av evigt liv, av Guds Faderliga kärlek. Varken ett “socialt evangelium” eller “befrielseteologi” kan ge Guds frid. Evangeliet om frälsning via människans vilja, måste för alltid sjunga med Rom den sorgerliga sången att ingen kan vara säker på sin egen eviga frälsning, som Arminianerna (förespråkare av fri vilja under 17e århundradet) själva erkände. Inte heller kan tungotal eller ifrågasättbar erfarenhet göra vad läran om rättfärdiggörelse genom tron allena gjorde under reformationens tidevarv och fortfarande gör idag: att ge den uslaste av syndare förtroendet att han, även han personligen, är Guds kära barn och arvtagare till evigt liv. En protestantism som har förkastat en härskande Gud påstår att det ont som faller över Hans folk inte är under Guds kontroll, som om detta skulle vara en stor godhet i stället för ett fruktans skri, det har förlorat reformationens tröst att “Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar Honom att nå det goda” (Rom. 8:28). Den är späckad till bredden med fruktan, ångest, tvivel och beroende av dryck, droger, piller, arbete och nöjen. “Oh, protestantism, hade du, även du, bara känt till, åtminstone på din tid, de saker som skall tillhöra din frid! Men nu är de dolda för dina ögon.”
Protestantismen är ohelig. Å ena sidan är den tom på genuint goda gärningar; dyrkan av Gud i ande och sanning; observans av Sabbaten; underkastelse under stat och arbetsgivare, trohet i äktenskapet och hem. Å andra sidan utmärks den av bisarra goda gärningar. Den förreformatoriska kyrkan hade sina galna goda gärningar: korståg; pilgrimsresor; reliker; avlatsbrev; och så vidare. Så också dagens protestantism: uppmaning till civil olydnad och revolution hemma och utrikes; att hoppa på världens feministiska tåg; försvar av abort; förespråka sexuell frigjordhet och pervositet; och liknande “trosövningar.” Den är rakt igenom världslig. Den är inte på pilgrimsfärd; den söker inte den “stad som har grunder.” Och när det gäller disciplinen, så är kyrkans exkommunicering av av obotfärdiga kättare och syndare från gemenskapen nästan helt utebliven.
Låt inte “evangelikal protestantism” göra sig fin för sin överlägsna helighet. Kyrkorna som gjort sig kända för sin ortodoxi och konservatism är fulla av obibliskt skilda och omgifta personer. Epidemin rasar ohämmat inom “evangelikal protestantism.” Gud hatar skilsmässa (Mal. 2:16). Jesus Kristus dömer uttryckligen den man och kvinna som gifter om sig efter skilsmässan och då den ursprunglige maken fortfarande lever som en äktenskapsbrytare (Mark 10:11-12; Luk. 16:18). Paulus och Johannes utesluter den obotfärdige äktenskapsbrytaren från himmelriket (I Kor. 6:9-10, Upp. 22:15). Men “evangelikala” predikstolar är tysta! “Evangelikala” äldre gör inget! “Evangelikala” kyrkomedlemmar hyllar antingen det äktenskapsbrytande bröllopet eller vrider hjälplöst sina händer! “Evangelikala” teologer skriver fromma och kloka böcker som försvarar styggelsen, så att ingen skall ha ett skyldigt samvete! Detta avslöjar mycket av “evangelikal” protestantisms agitation över abort som hycklande. Abort är det hedniska sättet att göra sig av med ett oönskat barn; skilsmässa är det protestantiska sättet att bli fri från oönskade barn. Abort är mordet på ett barn; skilsmässa är mordet på en hel familj och, i regel, också mordet på den familj kvinnan, eller mannen, lustade efter. “Evangelikal protestantism” kan tala ut om det här mellan varandra eller artigt avböja att tala om det alls. Men det kommer en Dag då de får tala om det med Gud, den rättvise Domaren; och de kommer aldrig att tala ut om det med den Gud som är Själv trogen i förbundet, till och med till den grad att Han gav Sin egen älskade Son, och den Gud vars mening med en permanent äktenskaps-institution är “gudomlig säd” (Mal 2:15).
Orsaker
Hur har så stora delar av den protestantiska kyrkovärlden kommit att förkasta Guds Ord? Till viss del är det djävulens verk, denne Kyrkans “uråldrige fiende,” vars konst var uppenbar från första början i det att han angrep Guds Ord: “Har Gud verkligen sagt?” (I Mos. 3:1). Till viss del beror det på Antikrists ande, vilken redan verkar i världen och som bereder väg för Syndens Man genom att orsaka ett stort frånfall i kyrkorna (II Thess. 2). Till viss del beror det på det kaos orsakat av falska lärare – predikanter i kyrkorna; teologer i seminarierna; och lärare i skolorna, särskilt i de till namnet kristna högskolorna och universiteten: “…det även bland er kommer att finnas falska lärare som smugglar in fördärvbringande kätterier…många skall följa dem i deras utsvävningar …” (II Pet. 2:1-2)
Men inget av dessa skulle kunna lyckas, om det inte vore människans otro rörande Guds Ord. Människor tvivlar på sanningen, makten, tillräckligheten och värdet hos Ordet. De tvivlar på om Ordet har möjligheten att samla, försvara och bevara Kyrkan. De tvivlar på om Ordet kommer att bibehålla barnen och ungdomen. De tvivlar på om Ordet kan trösta de bekymrade. De tvivlar på om Ordet kan bestå vetenskapens prov. De tvivlar på om lärda män skall acceptera Ordets lära – skapelse, total fördärvelse, predestination, det obrytbara äktenskapsförbundet. De tvivlar på om Ordet är relevant för den moderna människan. Så de ger upp om Guds Ord.
En sån dårskap!
Guds Ord är sanning! Guds Ord är heligt! Guds Ord är allsmäktigt! Guds Ord är dyrbart! Guds Ord är den enda makten för frälsning! Guds Ord är det enda ljuset i det jordiska livets mörker! Guds Ord dömer alla och allt, och döms av ingen och ingenting! Guds Ord är fyllt med betydelse, det ger mening till allting; utan Ordet är den moderna människan, med allt sitt fåfänga liv, irrelevant. Guds Ord blir kvar! Det blir kvar helskinnat, trots alla angrepp mot det! Det blir kvar när denna världs nycker försvinner och denna världs vishet går upp i rök! Så blir också de kvar, de som vördar Guds Ord, och litar på det med en barnlik tro – Guds sanna Kyrka på jorden.
Ett Kall
Låt varje reformationens son och dotter i en kyrka som envist smutsar ner eller överger det Evangelium reformationen återvann “dras bort från henne” (Upp. 18:4), och gå med i en kyrka som klart och tydligt bär den sanna kyrkans märken – den rena predikan av Ordet, den rena administrationen av sakramenten, det riktiga utövandet av disciplinen – eller starta en ny kyrka. Det är ironiskt att män och kvinnor som lovsjunger reformationen vägrar att genomföra den handling som var väsentlig för reformationen, nämligen, separation från en hopplöst besmutsad kyrka och fortsätta vägra sig själv och sina familjer själva den sak reformationen hade som mål, nämligen, en sund, trogen kyrka, i vilken Gud dyrkas rätt och helgonen uppbyggs av Guds rena Ord. Det är som om slavar skulle prisa den frigörelsedeklaration som befriade dem, samtidigt som de väljer att vara kvar i träldom och, dessutom, en sorgerlig träldom.
Låt varje protestantiskt helgon inom en kyrka som troget förkunnar reformationsevangeliet prisa Gud för Hans godhet; älska den kyrkan; och att ge sig själv till hennes stöd, för sanningens skull.
Och för oss i Amerikas Protestantiska Reformerta Kyrkor, låt oss tacka Gud för vad Han ger oss i dessa kyrkor: det rena evangelium om Hans nåd, i Sin Son, Jesus Kristus. Vi måste vara tacksamma, för i det att Han givit oss sanningen har Gud givit oss allt Han har. Vi måste vara ödmjuka, för vi har inget och är inget, som inte givits oss utav ren nåd. Vi måste vara trogna i att vakta den skatt som har kommit till oss genom reformationen. Vi måste vara aktiva i att bekänna den och att dela den med andra. I allt detta måste vi ständigt reformera, för vi har ännu inte uppnått och inte är vi heller nu perfekta. Genom att tala om sanningen i kärlek “växa i alla avseenden så att vi förenas med Honom som är huvudet, Kristus” (Ef. 4:15).
Vi borde mer grundligt bekanta oss med reformationens skatter, genom att läsa Luthers tre, stora reformationsverk – Ett öppet brev till den kristna adeln, Om den kristna kyrkans babyloniska fångenskap och Om en kristen människas frihet, såväl som Den trälbundna viljan och Calvin’s Institutes, A Treatise of the Eternal Predestination of God och A Defense of the Secret Providence of God; genom att studera reformationens bekännelser; och, framför allt, genom att själva läsa och studera den Heliga Skrift, för de “förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus” (II Tim. 3:15).
Och låt oss be! Låt oss be för Guds Kyrka av idag, att hon skall bli kallad ut ur ignoransens mörker och ledas in i kunskapen om Guds sannings ljus. Låt oss be för oss själva, att Gud inte plågar oss med den värsta av alla plågor – en svält på Ordet, utan att Han fyller oss med Kristi Ande, vilken vägleder oss till all sanning, så som Guds Son har lovat (Joh. 16:13).
