Av Ronald Cammenga
Jean Calvin skrev runt 1 Tim. 2:15 att “Vad än hycklare eller visa män av världen må tänka, så är Gud mer nöjd med en kvinna som ser det tillstånd Gud har gett henne som en kallelse och böjer sig för den, som inte vägrar bära missnöjet med att (laga) mat, sjukdomen, svårigheten eller snarare den fruktansvärda plågan vid att föda barn eller något annat som är hennes plikt – Gud är mer nöjd med henne än om hon skulle visa upp ett stort framförande av heroiska dygder och vägra acceptera kallelsen hon fått från Gud.”
Johannes Chrysostomos: “En kvinna utför inte en liten del av hela styret, eftersom hon sköter om huset. Och utan henne skulle inte ens politiska affärer kunna utföras ordentligt. För om deras hemmasituation skulle vara i ett tillstånd av förvillelser och oro, så skulle de som är engagerade i det allmänna hållas hemma och politiska frågor skulle bli dåligt skötta. Så varken i dessa frågor eller i andliga är hon mindre värd.”
1 Tim. 2:11-12, 15: “Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla… Men hon skall ändå bli räddad genom sitt moderskap om hon lever ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse.”
KVINNOR I KYRKOÄMBETENA
Att säga att ämnet för den här pamfletten är en levande fråga i våra dagars kyrka är att påpeka det uppenbara. Säkert är att kvinnans roll är en mycket omdiskuterad fråga i hela världen och särskilt i det moderna amerikanska samhället. Vi lever i en era av kvinnlig frigörelse, kvinnors rättigheter och den feministiska rörelsen. Kvinnor kräver sin jämlikhet med män högljutt och söker uppfyllelse, inte i hemmet och inte i att fostra en familj, utan i yrken och karriärer som traditionellt sett utförts av män. Kvinnorörelsen har blivit högst organiserad och en politisk kraft att räkna med. En organisation som NOW (National Organization of Women – Kvinnornas Riksorganisation) arbetar genom politiska aktioner och spridande av propaganda för rörelsen för kvinnors rättigheters räkning. Över hela vårt land blir organisationer som traditionellt sett varit öppna enbart för män, från fotbollslagen i high school till Jaycees pressade att öppna sig för kvinnor.
Det är därför inte överraskande att det finns en parallell rörelse inom kyrkorna som jobbar för att kvinnor skall kunna upptagas i de särskilda ämbetena av pastorer, äldre och diakoner. Kyrkornas generalförsamlingar och synoder har varit väldigt sysselsatta med denna fråga över de senaste åren och av tillståndet att döma kommer de att vara fortsatt upptagna med frågan i framtiden. Kyrkornas tidskrifter och tidningar har med många artiklar i frågan, både för och emot. Flera böcker har skrivits i frågan. Kvinnor skriver i ökande nummer in sig i seminarierna. Och många kyrkor, några med och några utan de större mötenas tillåtelse, viger kvinnor aktivt till dessa ämbeten.
I den här pamfletten vill vi behandla frågan om kvinnor i kyrkoämbetena. Till att börja med vill vi vederlägga ett utbrett missförstånd och förvrängning. Ofta är frågans två sidor indelade i de som är “för” kvinnor och de som är “mot” kvinnor. Ståndpunkten “för” kvinnor går ut på att kvinnor kan göra allt män kan göra och kan besitta alla ämbeten män kan inneha. Alla möjliga skillnader måste suddas ut. Ståndpunkten “mot” kvinnor betyder att kvinnor inte är tillåtna att göra allt vad män kan göra och inte är tillåtna att inneha alla ämbeten män kan inneha och skall vara underkastad mannen i hemmet och i kyrkan.
I bästa fall är detta ett allvarligt missförstånd, i värsta fall är det en medveten och ondskefull förvrängning. Det är vår övertygelse att Bibeln inte tillåter kvinnan att inneha alla ämbeten män kan inneha och att kvinnan är kallad att vara underordnad mannen i hem och kyrka. Men detta är inte en ståndpunkt “mot” kvinnan , utan en ståndpunkt “för” kvinnan, verkligen den enda ståndpunkten “för” kvinnan. Bibeln är “för” kvinnor, eftersom Bibeln har kvinnans bästa intressen för ögonen och föreskriver vad som är bäst för kvinnan själv. Just precis för att kyrkan är motiverad av det goda för kvinnorna själva, måste kyrkan vara bestämd att hålla sig till Bibelns lära om frågan om kvinnor i ämbetet.
Den Bibliska Synen På Frågan
Bibeln ger kvinnan en stor och viktig roll i Guds Kyrka.
Detta är uppenbart, först och främst, av Jesus förhållande till många kvinnor. Jesus var intresserad av och tog av sin tid att tjäna kvinnors behov och inte vid ett enda tillfälle behandlade Jesus kvinnor på ett nedsättande vis eller som mindre värda. Han drev sju onda andar ur Maria Magdalena. Han predikade evangelium för den samariska kvinnan vid Jakobs brunn. Han försvarade och förlät kvinnan som bedrivit hor. Han återuppväckte änkan i Nains son och befriade den Syrio-Feniciska kvinnan från en djävul. Många kvinnor var särskilt nära Jesus och åtnjöt ett varmt, personligt förhållande med Frälsaren. De främsta av dessa var Maria och Marta, Lasaros systrar och Maria Magdalena. Kvinnorna var, vilket säger en del, de sista att lämna platsen för Jesus korsfästelse och de första för vilka återuppståndelsens evangelium predikades. Frälsaren kallade, emellertid, ingen av de här kvinnorna att bli en av Hans 12 lärjungar eller skickade senare ut någon av dem som en av apostlarna.
Denna samma stora plats tillskrivs kvinnor i den tidiga kyrkan. Det fanns många kvinnor bland de 120 lärjungarna i den övre salen när den Heliga Ande utgjöts på Pingstdagen. Vi läser på många ställen om kyrkans kvinnor i Apostlagärningarna. Flera kvinnor tjänade både apostlarna och Guds folk. Där fanns Dorkas eller Tabita, som återuppväcktes från de döda av Petrus, över vilken vi läser att “hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga” (Apg. 9:36). Aposteln Paulus första konvertit var Lydia, en handlare med purpurtyger. Paulus kom ihåg unge Timoteus oskrymtade tro, vilken låg fast, först i hans mormor Lois och i hans moder Eunike. Det var från dessa gudstrogna kvinnor som Timoteus först lärde sig Skriften (2 Tim. 1:1-5) Priscilla, tillsammans med sin make Aquila var till stor hjälp åt Paulus i hans missionsarbete.
Man kan verkligen inte anklaga apostlarna för att behandla kvinnor illa, eller att ignorera kvinnor eller för att inte ha tillåtit kvinnor någon plats i kyrkans liv. De hedrade kvinnor och talade väl om dem. De uppskattade deras tjänster och uppmuntrade dem och berömde dem stort. Men apostlarna vigde inte kvinnor till ämbetena pastor, äldre eller diakon. Dessa kvinnor hjälpte apostlarna, skötte om de fattiga, instruerade de yngre kvinnorna, skötte sina hem och uppfostrade sina barn att frukta Gud, men de predikade inte, de satt inte i de äldres bänkar och de tjänade inte i diakonins ämbete.
Denna viktiga och stora plats som Skriften ger kvinnan är konsekvent med Skriftens lära om kvinnans och mannens jämlikhet. Skriftens lära att kvinnan är underordnad mannen, den “svagare”, tar verkligen inte bort mannens och kvinnans jämlikhet. Detta leder till att hela frågan om kvinnor i ämbetena inte är en fråga om kvinnans jämlikhet med mannen. Jämlikhet och olika roller är inte ömsesidigt uteslutande. Faktum är att de bara är två sidor av Skriftens lära i frågan.
Det finns en klar biblisk jämlikhet mellan kvinna och man. Redan själva skapelsen för fram detta: både man och kvinna är skapade i Guds avbild (1 Mos. 1:27); och Guds bud att utöva styre över skapelsen ges både man och kvinna enligt 1 Mos. 1:28. Faktum är att i själva de stycken i Nya Testamentet som lär ut om mannen som kvinnans överhuvud, det alltid följer med ett uttalande om deras jämlikhet och ömsesidiga beroende. Skriften är väldigt upptagen med att vakta mannens överhuvudskap mot tolkningar som föreskriver ett hårt, tyranniskt, dominant styre av man över kvinnan. Så läser vi i 1 Kor 11:11-12: “Och ändå: i Herren kan inte kvinnan tänkas utan mannen och inte heller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud.” Mannen kommer från kvinnan, är beroende av kvinnan, är kallad att leva hela sitt liv genom kvinnan. I 1 Pet. 3:7 uppmanar aposteln: “Och ni män, låt den kunskap ni har fått prägla ert samliv med hustrun, hon är ju den svagare. Visa henne aktning, ty också hon skall få av livets gåva. Då skall ingenting stå i vägen för era böner.” Män och kvinnor är “gemensamma arvtagare” till Guds nåd och eviga liv.
Skriften lär att män och kvinnor är lika fallna i fördärvet. Män och kvinnor behöver frälsningen lika mycket. Jesus Kristus är lika mycket kvinnors som mäns Frälsare. Män lika mycket som kvinnor äger Jesus Kristus Heliga Ande och deltager därmed lika mycket i den troendes ämbete, ämbetena profet, präst och konung. Som Joel profeterade, Anden skulle utgjutas, inte bara över Israels söner, utan också över döttrarna. (Joel. 2:28-29)
Det Bibliska Förbudet Mot Kvinnor I Ämbetet
Även om allt detta stämmer, så förbjuder Bibeln kvinnor att inneha de särskilda ämbetena i kyrkan. Varje rättvis och hederlig behandling av Bibliskt material kan inte komma till någon annan slutledning, vilket kyrkan tills senare tider har hållit fast vid. Vad är det bibliska materialet?
Gamla Testamentet visar först och främst väldigt tydligt Guds vilja att ledarskap och ämbeten i Hans kyrka skall tillförlitas män. Ledarskapsrollerna i Gamla Testamentet tilldelades konsekvent av Gud åt män. Noa kallades av Gud att bygga arken och leda kyrkan ur den gamla världen och in i den nya efter syndafloden. Det var Patriarkerna, Abraham, Isak, Jakob och Jakobs tolv söner som styrde kyrkan i tiden efter syndafloden. Det var en man, Moses, som kallades av Gud att föra Israel ur Egypten och mot det förlovade landet. Och det var Josua, som blev utsedd av Gud att faktiskt föra Israels barn in i landet Kaanan.
I Gamla Testamentet utsåg Gud Aron och de manliga medlemmarna i hans familj till prästerskap och inte en enda kvinna kallades någonsin till prästerskapet. Det fanns även äldre från Gamla Testamentet till Nya Testamentet, men det finns inte omnämnt att en enda kvinna skulle ha varit en äldre i någon stad i Gamla Testamentets Israel. Inte heller innehöll någonsin en kvinna Israels tron, med undantag för den gudlösa usurpatorn Atalja som så småningom dödades efter befallning av den Gudsfruktande prästen Jojada.
Detta manliga ledarskap i kyrkan fortsatte i det tidiga Nya Testamentet. Herren Jesus kallade 12 män, inte 6 män och 6 kvinnor att bli Hans lärjungar. Petrus, ledd av Anden uppmanade de 120 troende i Apg. 1:21 att utse någon av de män som varit med oss att ta Judas Iskariots plats. Anden vägledde kyrkan, enligt första delen av Apg. 6 till utse sju man av gott rykte att först inneha diakonins ämbete. Mötet i Jerusalem, vilket återges i Apg. 15 var ett möte enbart för män och mötets beslut var att utse “ledande män” att resa med Paulus och Barnabas till Antiochia för att återge församlingen där mötets beslut.
Att Nya Testamentets Skrift lär att män skall inneha de särskilda ämbetena är uppenbart från de delar som talar om ämbetsinnehavarnas kvalifikationer, 1 Tim. 3 och Tit. Dessa avsnitt talar väldigt klart om män, inte kvinnor, som äldre och diakoner i kyrkan. Bland kvalifikationerna nämns att ämbetsinnehavaren måste vara en hustrus man och dessa avsnitt säger uttryckligen inte en mans hustru. Det fanns, i apostelns eller i den tidiga kyrkan ingen frågan om att Guds vilja var annan än att män skulle vara pastorer, äldre och diakoner.
Vid sidan av detta, finns det i Nya Testamentet två avsnitt som uttryckligen förbjuder kvinnor att inneha ämbetena. 1 Kor. 14:34-35 är det första av dessa avsnitt: “kvinnorna (skall) tiga vid sammankomsterna, de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsterna.”
Detta avsnitt är verkligen så rakt på sak att dess innebörd borde vara uppenbar för alla som kan läsa det engelska språket. Aposteln uppmanar kvinnor att tiga i församlingen. Det betyder inte att kvinnor inte får lov att tala i en kyrkobyggnad. Att kvinnor inte får tala betyder att de inte har lov att predika eller undervisa i Guds kyrka. Den offentliga predikan av Guds ord, vilken, förvisso, inte bara är av pastorns arbete, utan alla ämbetsinnehavares, äldres och diakoners med, det är förbjudet för kvinnor.
Det andra avsnittet är 1 Tim. 2:11-12: “Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla.” Aposteln talar i detta avsnitt om kyrkans offentliga Gudstjänst. Enligt 1 Tim. 3:15 rör sig den första episteln till Timoteus värdigt beteende i Guds hus, Guds kyrka. Värdigt beteende för kvinnor är då att de INTE undervisar. För att en kvinna undervisar är ovärdigt beteende. Åter – i kyrkan. Kvinnor är absolut inte förbjudna att undervisa. De får och de måste undervisa sina barn därhemma. De kan inneha förälderns roll i den kristna skolan och undervisa förbundets barn. De måste undervisa i form av tal och vittnesbörd till alla som de komemr i kontakt med till vardags. De får undervisa i söndagsskolan och undervisa varandra i kyrkans studiecirklar i Bibeln. I Tit. 2:4-5 uppmanar Paulus de äldre kvinnorna att undervisa de yngre kvinnorna hur man blir bättre hustrur och mödrar. Men de får inte undervisa i kyrkan. Kvinnan är förbjuden att inneha prediksstolen och predika.
Dessutom förbjuder Paulus dem att “bestämma över män.” Kvinnan kan inte inneha den styrande äldres ämbete. En kvinna som gör så är en usurpator, det vill säga, hon handlar efter egen makt, inte efter Guds makt.
Kvinnan skall hellre ta emot undervisning sig i tystnad. Hon SKALL ta emot undervisning; hon skall växa i kunskap och förståelse av Guds Ord. Men hon skall göra detta i tystnad. Det betyder inte utan att tala. Bokstavligt talat säger aposteln “i stillhet”, det vill säga att sköta sina egna affärer i hennes av Gud givna ställe, inte genom att lägga sig i de affärer som Gud har gett kyrkans män.
Hon skall göra så “i all underordning.” Underordning är lydnad. “All” underordning är fullständig lydnad.
Orsaken eller anledningen för apostelns lära är här tvådelad. Först och främst, som i 1 Kor. 11, åkallar aposteln skapelsen: “För Adam skapades först, sedan Eva” (v. 13). Gud skapade först Adam och sedan skapade Han Eva. Och Adam skapades inte bara före kvinnan av Gud, utan kvinnan skapades ur och för mannen. I 1 Kor. 11: 8-9 säger aposteln, “och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen.”
Och, för det andra, så var inte Adam lurad, utan kvinnan, som lurad, återfanns i överträdelsen (v. 14). Men det betyder inte att Adam inte syndade och inte föll. Vi vet bättre än så. Adam blev, emellertid, inte lurad på samma sätt som kvinnan blev lurad. Kvinnan blev lurad först och kvinnan blev rakt igenom, helt och hållet, lurad. Hon tog ledningen i fallet; hon var den som talade med ormen, föll för ormens frestelse och blev anledning till Adams fall. Hennes usurpation av makt som inte getts henne spelade en viktig roll i rasens fall. Som en konsekvens skall hon inte undervisa, inte ta makten över män, utan finna sig i stillhet.
En Undersökning Av Några Argument För Vigsel Av Kvinnor
Trots den uppenbara läran i Skriften som förbjuder kvinnor att inneha kyrkliga ämbeten lägger förespråkarna av kvinnor inom ämbete fram flera argument för att störta Skriftens lära och att stödja deras ställningstagande att kyrkan måste öppna upp ämbetena för kvinnor. Vi borde undersöka de främsta argumenten hos dem som är för vigsel av kvinnor.
Först kommer argumentet att en del kvinnor i Gamla Testamentet innehöll ämbetet som profet. Gamla Testamentet talar om tre kvinnliga profeter: Mirjam, Moses syster, Debora, som var både profet och domare; och Hulda. Tre saker är emellertid viktiga att lägga märke till. Först och främst, dessa är de enda nedtecknade undantagen i hela Gamla Testamentet från den allmänna regeln att män skulle inneha dessa ämbeten. För det andra var Israels andliga nivå i två av fallen, Debora och Hulda, väldigt låg. De lyftes fram av Gud i en tid av stort avfall. Anledningen till att Gud lyfte fram dem och insatte dem i profetens ämbete var helt enkelt att det inte fanns några män i Israel som var mogna att inneha ämbetet. Och, för det tredje, det var genom en direkt, särskild uppenbarelse som Gud kallade dessa kvinnor till ämbetet. De var profeter , det vill säga dem som Gud gav direkt, omedelbar, uppenbarelse. Vi skulle fortfarande kunna acceptera kvinnor inom ämbetena om läget fortfarande var det samma idag. Men Gud ger inte längre särskilda uppenbarelser. Slutsatsen är uppenbar: Det kan inte finnas kvinnor inom ämbetena.
För det andra förs argumentet fram att kvinnors allmänna underordning männen och särskilt hennes underordning i kyrkan vilken tar sitt uttryck i förbudet mot att hon tjänar i ämbetena är en del av en förbannelse och är helt och hållet grundat på synd och fallet. Man åkallar 1 Mos. 3:16, “Till kvinnan sade han: ‘Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn, din man skall du åtrå och han skall råda över dig.'” Detta var de förbannelsens ord som Gud uttalade mot kvinnan rörande fallet. De nästa verserna bokför Guds förbannelse över mannen, att jorden skulle vara förbannad för honom och att han nu skulle arbeta i sitt anletes svett.
Argumentet låter som följer. Som ursprungligen skapade av Gud var Adam och Eva absolut jämlika. Syndafallet förstörde jämlikheten, så nu undeordnades kvinnan mannen som del av Guds dom över henne. En del av Kristus arbete är att försona kvinnan från denna delen av synd och förbannelsen. Som del av detta Kristi arbete borde kyrkan själv höja kvinnans ställning, återföra henne till hennes ursprungliga jämlikhet och göra det möjligt för henne att tjäna mer fullbordat och fullständigt i kyrkan. Lika mycket som vi försöker lindra syndernas effekt genom bedövningsmedel och smärtlindring vid barnafödsel och luftkonditionerade traktorer för arbete, så borde vi lindra mannens överhöghet som är grundad bara på synden och fallet.
Lägg märke till att detta argument bara vilar på två förutsättningar. Nummer ett, det fanns ingen manlig överhöghet över kvinnan före fallet, i den perfekta skapelsens ordning. Och nummer två, mannens styre över kvinnan är del av förbannelsen, något som därför är grundläggande ondskefullt, en konsekvens av synden.
Två saker måste påpekas rörande detta argument. För det första, vi håller med om att det är tillåtet att lindra syndafallets konsekvenser. Inget fel i det i sig. Men det gör vi inte genom att ta bort de verkligheter som nämns i 1 Mos. 3: barnafödsel, arbete och kvinnan underordnad mannen. Dessa verkligheter var i sig själv inte den förbannelse som uttalades över man och kvinna av Gud. Men vi gör det genom att lindra det som smutsar ner dessa verkligheter. Rörande mannens styre över kvinnan uppmanar apostlarna i Nya Testamentet männen att älska, hedra, nära och värdesätta sina fruar och inte vara bittra gentemot dem.
För det andra är vårt svar till detta argument att Skriften själv aldrig uppmanar kvinnan att vara underordnad mannen i äktenskap eller kyrkan på grund av synd och fallet. Konsekvent hänvisar den Nytestamentliga Skriften till skapelseordningen, hur saker och ting var ordnade före fallet i frågor som principen av kvinnans underordning. Faktum är att det är Guds skapelseordning, som 1 Mos. 1 och 2 vittnar om, som är den enda grunden för Nya Testamentets förbud mot att kvinnor utövar ämbete i kyrkan eller i äktenskapet och hemmet. Det står i 1 Kor. 11:8-9, 1 Tim. 2:13 och Ef. 5.
Ett tredje argument för kvinnor inom kyrkliga ämbeten är den oavbrutliga hänvisan till Gal. 3:28. I deras bruk av detta stycke påminner oss de som förespråkar kvinnor inom ämbetena om en hund som bara har ett skall. Texten lyder: “Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Men det måste sägas att detta stycke har absolut ingenting som helst att göra med frågan om kvinnor i kyrkliga ämbeten. Det är inte styckets mening eller sammanhang. Och att hänvisa till detta stycke är helt och hållet bortom frågan. Gal.3:28s ämne är frälsning och åtnjutan av frälsning genom gåvan av tro på Jesus Kristus. Apostelns poäng är att frälsningen inte är begränsad till en särskilt avskild del av den mänskliga rasen. Jesu Kristi Nytestamentliga kyrka är en katolsk, eller allmänn kyrka. Frälsning åtnjuts inte bara av judar, utan också av greker; inte bara av fria män, utan också av slavar, av vita män, men också av svarta, röda och gula män; inte bara av män, utan också av kvinnor. Vad gäller frälsningens gåva, så är den densamma som behovet av frälsning: det finns ingen skillnad mellan man och kvinna.
Ett annat argument för kvinnor inom ämbetena, ett av de oftast framförda argumenten, är att genom att inte viga kvinnorna till ämbetena slarvar man bort kvinnans gåvor. Om kyrkan inte ansluter sig till vigsel av kvinnor blir kyrkan skyldig till att slösa med sina resurser och att slarva bort kvinnors gåvor.
Detta argument är löjligt och utgör bara ett emotionellt kall för kvinnor inom ämbetet. Frågan är inte om kvinnor har eller inte har gåvor, eller hur de borde utnyttja sina gåvor eller om kyrkan borde vara ivrig att använda kvinnors gåva. Men frågan rör VAR dessa gåvor bör utnyttjas. Det är samma Heliga Ande som skänker gåvor till kyrkans lemmar som också är Skriftens författare, även de delar av Skriften som förbjuder kvinnor att inneha ämbete. Skall vi utgå från att den Heliga Ande motsäger sig själv?
Men Diakonins Ämbete, Då?
Även om en del håller med om att kvinnor inte skall vigas till pastorns eller äldres ämbete, så går de med på att det får finnas kvinnliga diakoner i kyrkan. De säger, först och främst, att en diakon inte behöver undervisa eller styra. Och för det andra hänvisar de till stöd för deras påstående till två delar av Skriften som, enligt deras övertygelse, talar om kvinnor i diakonins ämbete: Rom. 16:1 och 1 Tim. 5:9 och det som följer.
Åsikten att kvinnor skulle kunna vigas utan problem till diakoner eftersom de inte måste undervisa eller styra är fel. För även diakonerna undervisar och har auktoritet över kyrkans lemmar. Genom att deltaga i Kristi ämbete deltager också de, tillsammans med pastorer och äldre i Kristi styre. Att inneha ett ämbete är i fallets natur att inneha en ställning som styrande. Därför är det ett krav på diakoner, såväl som för äldre i 1 Tim. 3 att de skall kunna “styra sitt hus och få sina barn att underordna sig.” Det kravet uppkommer ur faktumet att de måste deltaga i kyrkans styrelse. Och i sakens kärna ligger att diakoner, under arbetets lopp, måste ge instruktioner och undervisa öppet på vägar av Jesu Kristi kyrka. De skriver inte bara checkar och betalar räkningar.
Hänvisan till 1 Tim. 5:9 med följande stycken misslyckas med att bevisa giltigheten av kvinnliga diakoner. För, för det första benämner aposteln avsiktligen här inte kvinnorna som nämns här till “diakoner” eller “diakonissor”, utan bara som “änkor”. För det andra, det som gör det omöjligt att hänvisa till dessa stycken till stöd för vigsel kvinnor diakonins ämbete är att aposteln kräver att dessa kvinnor måste vara änkor och att de måste vara änkor på över sextio års ålder. De som hänvisar till dessa stycken vill ha ämbetet öppet för ALLA kvinnor.
Inte heller utgör hänvisan till Rom. 16:, Foibes exempel, bevis för tillåtelse av kvinnliga diakoner. Stycket lyder i King James Version (engelsk Bibelöversättning – översättarens anmärkning) som följer: “Jag hänvisar dig till Foibe, som är en tjänare till kyrkan som finns i Kenchrai.” Argumentet från detta stycke vilar på att ordet som översatts till “tjänare! också kan översättas till “diakon” eller “diakonissa”. Det är översättningen som erbjuds av både The Revised Standard Version och Phillips (även de engelska Bibeblöversättningar – översättarens anmärkning).
Det råder inga tvivel om att “diakonissa” är en korrekt översättning av ordet “tjänare” som används här. Frågan är, emellertid, om det är en korrekt översättning av det särskilda stycket. Eller har King James Versions översättare rätt när de översätter till “tjänare”?
Det bör påpekas att ordet “tjänare” förekommer i Nya Testamentet i flera andra sammanhang. Det hänvisar till tjänare, både manliga och kvinnliga, i hushållen; till kungars tjänare, till tjänare som är uppmanade att vara sina herrar lydiga, till tjänare av Gud som innehar tjänsten som styrande i staten. Dessutom förekommer ordet i en mängd stycken där det MÅSTE bli översatt till “tjänare” och där det skulle vara omöjligt, så väl som vettigt att översätta det till “diakon” eller “diakonissa”. Du kan prova detta själv genom att hänvisa till en god överensstämmelse. Poängen är att man kan inte dra slutsatsen bara av termen i sig att Foibe var diakon i kyrkan. Och i ljuset av resten av Nya Testamentet, så skulle hon inte kunna vara det. Hon var en Gudaktig kvinna som tjänade de andra troende i Kenchreai och som var mycket uppskattad av aposteln, men hon var INTE en diakon.
Den Underliggande Frågan I Debatten Över Kvinnor I Kyrkoåmbetena
Detta för oss till det sista argumentet hos dem som förespråkar kvinnor inom kyrkoämbetena. Samtidigt leder detta argumentet till att den underliggande frågan rörande kvinnor i ämbetena förs fram i öppen dager.
Vilken är den underliggande frågan? Bibeln talar klarspråk, kvinnor förbjuds undervisa eller styra i kyrkan. Man kan helt enkelt inte finna stöd för ämbetskvinnor i Skriften. Vad gör de när de förespråkar kvinnor i ämbetena? De förnekar att denna Skrift är aktuell i vår tid och vår kultur. Jovisst, Paulus förbjöd kvinnor i 1 Kor. 14 och 1 Tim. 2 att inneha ämbeten. Men apostelns lära där måste förstås i hans judiska fostran och i ljuset av Nytestamentlig kultur. Vi måste, blir vi tillsagda, förstå att Skriften är tidsbunden och kulturellt betingad. Vad aposteln skrev rörde hans tid och hans kultur, men det är inte tillämpbart längre i vår tid och i vår kultur. Den underliggande frågan är därför, Skriften och kyrkans bekännelse rörande den Heliga Skrifts inspiration, ofelbarhet och auktoritet.
Även andra ser detta som frågan med. I en fin artikel i tidskriften Christianity Today ( 9e april, 1976) rörande frågan om kvinnor i ämbetet skriver George W. Knight III följande:
Men jag oroas över att vissa som skrivit i frågan (dvs. om kvinnor i ämbetet) verkar överge Skriftens ofelbarhet och dess läras auktoritet. Även en del evangeliska kristna som underkastar sig Gud och Hans Ords auktoritet verkar vara villiga att hänvisa till de stycken i Skriften som stödjer deras ståndpunkt och att förringa andra stycken eller förklara dem antingen fel, eller bara kulturellt relativa och inte normativa, även när dessa stycken själv gör anspråk på att vara normativa och inte kulturellt relativa.
Detta är exakt vad Paul K. jewett gör i sin bok The Ordination Of Women (Grand Rapids, MI: Eerdmans, 1980). Jewett är professor i systematisk teologi vid Fuller Theological Seminary i Kalifornien. I sin bok är Jewett djärv nog att påstå att Paulus lära bara är en spegling av en felaktig rabbinistisk syn på saken. Han är djärv nog att påstå att Pulus förståelse av 1 Mos. 1 och 2 är fel. Han är djärv nog att påstå att Paulus lära bara är betingad av kulturen han levde i och inte bör följas längre i dag.
I en artikel som nyligen fanns med i The Banner uttryckte redaktör Andrew Kuvvenhoven i grund och botten samma åsikt:
Det föreligger för mig inga tvivel om att Paulus föreskrev en begränsad roll för kvinnor i Gudstjänsten när han skrev 1 Kor. 14:34 och 1 Tim. 2:12. Orsakerna för begränsningarna var, emellertid, lokala, kulturella och därför tidsbundna. Paulus kunde hänvisa till vad som på hans tid var en moralisk dom: en kvinna som talar i kyrkan sågs som ‘dålig’ eller ‘skamlig’ (1 Kor. 14:35). Men när en sådan hänvisan inte längre kan göras, bör också den särskilda apostoliska föreskriften tas bort. (23e januari, 1984).
Vårt svar till detta argument är enkelt: Vi förnekar det! Det är falskt och fel och är en dödlig eftergift för den Heliga Skrifts lära. Om detta argument tillåts föras fram i kyrkan, så har kyrkan förlorat allting. Frågan är inte om kvinnor i ämbetet. Det är bara en sidosak, en liten sidosak. Frågan rör den Heliga Skrifts ofelbarhet och konsekventa auktoritet. Ståndpunkten om kvinnor i ämbetet är bara ytterligare en attack bland så många andra i dag mot själva den Heliga Skrift. Till syvende och sist, om ståndpunkten att Skriften är kulturellt betingad och tidsbunden får stå oemotsagd blir det möjligt att åsidosätta varje doktrin och varje bud i Skriften.
Detta hävdande att apostelns lära är betingad av kultur och tiden han levde i går rak emot apostelns egna hävdande att vad han lärde ut är Guds vilja, ett hävdande aposteln för fram i själva de stycken där han förbjuder kvinnor att inneha kyrkans ämbeten. I 1 Tim. 2 hävdar aposteln att förbudet mot kvinnor i ämbetet är grundat på Guds vilja uttryckt redan i skapelsens ordning. Redan i kapitlets sjunde vers hade han sagt, rörande undervisningen han var på väg att ge att “jag talar sanning och ljuger inte.” I 1 Kor. 14:34 förklarar aposteln att hans undervisning har sin grund i Lagen, i Guds vilja redan uppenbarad i Gammaltestamentlig Lag: “skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig som också Lagen säger.” Aposteln betonar den absoluta motsatsen till vad människor säger i dag, att hans undervisning var grundad Guds vilja uppenbarad i Lagen.
Jag frågar dig, tror du att Herren Jesus för bara en minut skulle tillåta sig vara pressad av situationen på Hans tid? Gav Han någonsin efter för Hans tids kulturella fördomar och felaktigheter? Skall vi verkligen tro att Han Som förlät horor, åt med tullindrivare och syndare, som inte var rädd att peka ut Hans tids religiösa ledares fel och hyckleri, verkligen var rädd att förolämpa Sin tids kultur? Var detta orsaken till att Han inte utsåg några kvinnliga lärjungar? Att fråga dessa frågor är att besvara dem.
Man undrar! Man undrar verkligen över denna kulturella fråga! Vem är verkligen produkter av sin kultur: Jesus? Apostlarna? Eller de som torgför vigsel av kvinnor? Frågan inställer sig oavsett vilket trots allt om det inte är de moderna förespråkarna för kvinnor inom ämbetena som har gett efter för en Gudlös, antikristen kultur, ur vilken hela den moderna kvinnorörelsen har trädit fram? Man undrar!
Låt oss i vilket fall som helst tala klarspråk, om den moderna åsikten vinner, så försvinner hela Skriftens lära om ofelbarhet och auktoritet. För det andra störtas Skriftens tydlighet eller klarhet och ingen vanlig kristen kan längre läsa och förstå Bibeln. Han blir tvungen att lita på experterna som känner till alla de kulturella, lingvistiska, filosofiska och historiska omständigheter som påverkade Bibelns skribenter. Det samma hände i Rom-kyrkan före reformationen, Bibeln kommer att tas ur vanligt folks hand och återigen bli begränsad till en hierarki av “experter.” Gud bevara oss från denna olycka!
Vårt Kall Att Stå Emot Denna Rörelse
I dag måste kyrkan och den enskilda troende stå över och emot rörelsen som vill viga kvinnor till kyrkliga ämbeten. Oavsett priset, oavsett vilja offer som krävs, oavsett vilken personlig skada som sker, måste vi stå! Vi måste hålla fast vid den Skriftsenliga ståndpunkten, utan kompromiss. Martin Luther sa en gång till dem som kom med undanflykter på hans tid:
Om jag bekänner med den högsta röst och med den klaraste utläggning varje del av Guds sanning, utom just den lilla del som världen och djävulen för tillfället angriper, så bekänner jag inte Kristus. Soldatens lojalitet bevisas där striden råder och att vara ståndaktig längs med hela fronten i övrigt är bara flykt och ärelöshet om han ryggar tillbaka vi detta ställe.
Detta kyrkans och den troendes ställningstagande måste vara ett djuptgående och konsekvent ställningstagande. Det måste vara ett ställningstagande som förbjuder kvinnor att inneha ämbetena pastor, äldre och diakon. Dessutom förbjuds kvinnor undervisa katekesklasser. Den reformerta ståndpunkten är att undervisning i katekesen är lika mycket offentlig undervisning som att predika Ordet på Herrens Dag. Dessutom bör kvinnor inte ges rätten att rösta på kyrkans församlingsmöten. Församlingsmötena är en officiell samling inom kyrkan. Om en kvinna röstar på församlingsmötet innebär det att en kvinna kan vara med och bestämma i kyrkans styre. Det är förbjudet. Det finns ett gammalt ordspråk från fjärran östern att tiden att föra kamelen ut ur ditt tält är när kamelen för in sin nos i ditt tält. Låter du han föra in nosen kan du vara säker på att hans kropp snart skall följa efter. Reformerta kyrkor gör gott i att hålla den här kamelens nos ute ur deras tält.
Kvinnors Positiva Kallelse
Detta kyrkans ställningstagande som förbjuder kvinnor att inneha ämbetena måste också vara ett ställningstagande som försiktigt utlägger för kvinnorna deras positiva kallelse i kyrkan. Detta positiva kall sammanfattas i 1 Tim. 2:15: “Men hon skall bli räddad genom sitt moderskap om hon lever ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse.” Den moderna kvinnorörelsens ramaskri har sin källa i kvinnors försummelse och förakt av det positiva kall Gud ger dem.
Skriften kallar kvinnor till deras riktiga uppgift som barnaföderskor. Det är den unika och ärorika kallelsen Gud har gett kvinnorna i kyrkan. Att fullfölja denna kallelse leder till att de finner sin fullbordan. Gud ger kvinnor alla möjliga tillfällen att undervisa och bestämma över deras barn i fruktan av Hans namn. Med syfte till Hans kall har Gud välsignat kvinnorna med många gåvor, fysiska, emotionella och andliga gåvor som Gud inte gett till män. I det att de utför detta kall föds Guds kyrka in i världen och samlas. På detta sätt, lär oss Bibeln, att Kristus kom in i världen, född av en kvinna och Gud behövde inte och Gud använde inte en man.
I dag behöver vi verkligen betona denna kallelse av kvinnor! Kvinnor i dag vägrar utföra deras givna kall genom preventivmedel eller, vilket är ännu värre, genom abortens kallblodiga mord. En sådan fruktansvärd dom från Gud som vilar på dem!
Aposteln går så långt i 1 Tim. 2:15 som att säga att “hon skall bli räddad genom sitt moderskap.” Helt klart är att kvinnor, precis som män, frälses genom Jesu Kristi blod. Men moderskapet är sättet de frälses på. De frälses inte genom predikan, inte genom styre och inte genom att sköta Kristi barmhärtighet i kyrkan. De frälses genom sitt moderskap.
Men de kvinnor som passerat åldern för moderskap eller de som Herren inte gett moderskapets privilegium, då? Har de ingen plats i kyrkan? Det har de verkligen! Låt de, likt Dorkas, bli kända för sitt goda arbete och allmosegivande. Låt dem besöka de faderslösa, änkorna, de sjuka, de gamla i deras bedrövelser. Låt dem inneha föräldrarnas roll i den kristna skolan. Låt dem tjäna de fattiga och vara inblandade i alla sätt de kan vara inblandade i att hjälpa Guds kyrka. Men låt dem inte vara pastorer eller äldre eller diakoner.
Detta är Guds Ords lära. Vad säger du? Säg med mig, “välj då i dag vilka ni vill tjäna; Jag och min släkt vill tjäna Herren” (Jos. 24:15).
